Köp min bok!

Anledningen till att denna sida inte uppdaterats på skitlänge är att jag sparat godsakerna och gjort en bok av dem istället. KLICKA HÄR FÖR ATT BESTÄLLA DEN!

MUSIKINTRESSET.

Jag har länge varit en stor musikentusiast. Jag är en av världens just nu 45 levande personer som fortfarande köper skivor regelbundet, bara det är ett exempel på min hängivenhet.

I yngre år var det enstaka låtar med enskilda artister som gällde.
Jag har ett tidigt minne av att jag tillsammans med min bror och bröderna Vural, lyssnade ihärdigt på den inledande musiken på ett kassettband med Hulken.
Därefter började jag som många andra under 80-talet digga låtar som ”We´re not gonna take it” (Twisted Sister), ”Diggiloo dilleley” (Herreys), ”We´re gonna get it” (Trance Dance), ”Snabbköpskassörskan” (vem fan skrev den?) eller varför inte ”Där står pojkarna på rad” (Orup).

Den stora introduktionen kom dock tack vare en fisketävling!
Idag är jag att betrakta som en inte alltför inbiten fiskare/naturmänniska, ”Han kliver aldrig av asfalten” som min käre far en gång sa, men som liten var det tvärt om.

Efter att ha vunnit (jag KAN ha kommit tvåa, men så vitt jag vet var ingen utav storfiskar-bröderna Magnus och Johan Eriksson närvarande, så det var nog vinst trots allt) en tävling och girigt roffat åt mig en svart ”Freestyle” från prisbordet var det dags att ta upp musiklyssnandet på allvar.
Detta var i trean och min två år äldre kusin Olle stod som inspirationskälla med smakfullt ihopsatta ”blandband” fulla med grym hårdrock som Guns n´ roses, Helloween, Metallica och Mötley Crue (som jag egentligen aldrig gillade), samt någon punkdänga med Asta Kask kan jag tro.
Att jag senare i julklapp fick Use your illusion II på ”köpkassett” gjorde inte saken sämre!

Det var svårt att utforska band på den tiden. De äldre grabbarna på gatan hade blivit för stora för att hänga med en 3-4 år yngre kille som mig, så det enda jag hade med mig i bagaget därifrån var Steners ögonstenar i AC/DC i princip, så hjälpen kom från annat håll.

Då jag inte har några äldre syskon så vände jag mig till polares. I det här fallet Larsas mycket äldre brorsa Benka, och syrran Annette.
Vi hade redan noterat tuffheten i band som Iron Maiden, Megadeth och Anthrax, men grävde vidare i skivsamlingarna för att stöta på hårdare akter.
När vi plockade fram ett skinande exemplar av Sepulturas Arise trodde vi inte våra ögon!
Jag kommer än idag ihåg Larsas systers kommentar när vi satte nålen på vinylskivan och hörde introt:

”Men hallå, vet ni vad det här är för slags musik eller!?”.
Vad fan kunde hon mena? Självklart hörde vi att det var hårdrock, vi var ju inte dumma i huvudet, vad trodde hon!?
Så här i efterhand har jag begrundat det hela och förstått att hon självklart syftade på lyriken, där ”Horn-Per”, ”Liemannen” och liknande snubbar skymtar förbi mer eller mindre tydligt.
Men förklara det för två killar som knappt börjat läsa engelska och som hade så svårt att utläsa vilket band som släppt skivan ”Eaten back to life” (Cannibal Corpse) att de kallade den för ”Likskivan”.

Likskivan ja. Denna platta var bannlyst i det Johanssonska hemmet, kanske delvis för att det lät som ingen annan musik tidigare låtit i den gula tvåplansvillan på Mogatan.
Kanske delvis för att konvolutet pryddes av en zombie på en kyrkogård i full färd med att kalasa på inälvorna från sin egen uppfläkta torso.
Under inga omständigheter fick LPn spelas! Därför låg dyrgripen ”gömd” i en byrålåda i vardagsrummet, och kunde bara spisas när vi var ensamma hemma.
Larsas farsa Ricko var tydlig med sitt budskap. Han var ofta det.
Några år senare, var det samma man som efter att ha skottat i sig några glas rödvin på fredakvällen, skulle få nog och stänga av huvudströmmen i kåken när ljudnivån från stereon och de folkölsdrickande ynglingarna på hans sons rum blev på tok för hög!
Jag köpte senare plattan av Benka för 20:-, antagligen min bästa affär so far.

CD-SKIVAN:

Det dröjde till i 4:an innan jag fick min egna stereo med CD. Innan dess hade jag som sagt hankat mig fram på kassettband, hört band på musik-TV-program som Diesel eller PM, samt lyssnat hos Larsa.
När jag blev väckt (fast det blev man ju aldrig när man var mindre och fyllde år, man var redan vaken och gjorde sken av att sova) på födelsedagsmorgonen så var paketskörden aningen snålt tilltagen. Blev först lite orolig, men efter att på beordran masat mig ur sängen och ut till TV-rummet på övervåningen såg jag varför! Där stod den, en STEREO!
Märket var Philips. Den hade både CD, LP och ”dubbelkassettbandare”. Även en tillhörande stereomöbel, med glasdörr fanns att skåda. Lyckan var självklart total!

När den andra utgåvan av ”Use Your Illusion”, alltså nr 1. smög fram i ett av paketen var jag nöjd och belåten. Bara dagarna senare skulle jag åka 18,6 mil för att inhandla Metallicas ”Master of Puppets” på ”Guntans” i Östersund, samt få TRE (!!) Anthraxplattor av pappa, som norpat åt sig dem från någon avhoppande gymnasist som skitit i allt och lämnat skolan och Sveg utan att städa ur sitt skåp.

Senare på födelsedagskvällen blev jag ännu en skiva rikare. Det var en Dr. Alban-platta och den överräcktes med breda öra-till-öra-leenden av mina kusiner.
Hur mycket jag än försökte så fick jag aldrig Albans sävliga Afrorappande att falla mig på läppen, än idag betraktar jag inte skivan som en del av min faktiska skivsamling.

RIVALITETEN I SKOLAN:

Parallellt med mitt musikuppvaknande skedde samma sak bland mina jämnåriga kamrater. Vissa brydde sig inte alls, utan körde på säkra kort och slet med sig ”Tutti Frutti” (Sigge Runesson) eller något i stil med Bryan Adams (Sigge Runesson?), som fick tjejerna att rösta låten till vinst när det var dags att tävla i Månadens låt på roliga timmen.

Andra började hitta sin musikaliska identitet på allvar. Detta skapade inte alltför sällan rivalitet.
Under hela mellanstadiet pågick en kamp om vilka som var bäst och vilka band och artister som var totalt värdelösa.
I min klass såg uppdelningen som är värd att nämna ut som följer:

Jag och Larsa:
Hårdrock och då främst Iron Maiden som länge var våra stora favoriter. De var så bra att vi smörade in oss rejält hos läraren och påbörjade en slags skriftlig fördjupning i ämnet under de lektioner vi låg före i arbetet. Nämnas bör här att vi slarvade igenom uppgifterna som gick ut på att med vattenfärger måla Tysklandskartan, eller skriva två sidor skrivstil, SAMT att vi aldrig lämnade in arbetet.

Magnus Hansson och More:
Status Quo

Tunnan:
Genesis

Rup:
Roxette


Det var inga vidare argument man kom upp med när det gällde att dissa andras favoriter och samtidigt försökta ställa sin egen guldkalv i så god dager det bara gick. Lars Jonsson, som ingick i detta spektakel i egenskap av Tunnans granne sa en gång ”Genesis, han är BÖG han!”, antagligen utan att förstå att Genesis bestod av en handfull fula gubbiga britter.
Ungefär på den nivån låg det mestadels.

Det var lätt att argumentera ner de andra. För hur mycket skit de kastade över Maiden, så visste vi ju att de var tuffare och spelade hårdare musik. Alltså var de bättre!
Genesis var ett gäng tunnhåriga gubbar, med aparslet Phil Collins som galjonsfigur.
En pinsam historia som sjöng som om han vore en pipig tjej (några år senare spelade vi båda lufttrummor och sjöng en ILLA klingande falsett till tonerna av King Diamond, men det är en annan historia). Johnny tjatade dessutom alltid om att vi borde gå på rad som Genesis gjorde i musikvideon ”I can´t dance”, vilket såg störtlöjligt ut. 1-0!

”Status” var visserligen lite bättre, men de var ändå gamla gubbar som våra föräldrar lyssnade på, därmed helt ofarliga och ointressanta! Ok, de hade gjort klassikerna ”In the Army now” och ”Rocking all over the world” men att de låtarna var ganska bra, erkände man knappast.

-Maiden tar inte ens en öl på scen! triumferade Larsa, trots att det rykte om att sångaren i Status Quo antagligen var alkis inte kunde styrkas för fem öre, och trots att vi parallellt med detta även dyrkade Grungepundarna i Nirvana. 2-0!

Roxette. Det räckte så! Det var en tjej med i bandet och Per Gessle hade stort underbett, vad mer kunde man säga? Behövde man säga mer!?
Visst, Maidens trummis Nicko McBrain var väl i det närmaste harmynt, samt att bandet hade lågvattenmärken som plattan ”No prayer for the dying” i diskografin, men detta lyckades vi undanhålla för Robert, som trots allt bar upp en viss form av heder genom att bära en Twisted Sister-tröja då och då (Även om det luktade brandrök av den). 3-0!

Under en lektion urartade det hela till den grad att två ynglingar (gissa vilka!?) fick bild och musikläraren Inger Forsström att verkligen se rött! Solklar kvarsittning med försök till pedagogiskt tala-till-rätta-snack stod på menyn, jag kommer inte ihåg hur väl det hjälpte.

TILL OCH FRÅN SKOLAN.

Att infinna sig på skolan vid utsatt tidpunkt var ett krav! Aldrig att det ens talades om att skolka när man gick i låg och mellanstadiet, men sent lyckades man komma ändå ibland.
Vi grabbar från ”Skavsåret” (som min gata kallades då radhusen var byggda så att familjens garage var ihopbyggt med grannens husvägg) slog varje dag följe på den promenad som väl uppskattningsvis borde ta 10-15 minuter för en ung kille med bra drag under galoscherna.
EN gång fick vi åka bil kommer jag ihåg, det var en vinterdag när det var minus 40 grader ute och Mackans morsa valde att köra oss, trots att lagen sa att en vanlig personbil fick rymma max fem personer.

Det hela var mycket rutinmässigt, ”Hågge” (har någon kallat honom det senaste 15 åren?) Karlgren som bodde längst bort på kvarteret plockade upp mig, sen blev det Erik Wallins tur (det stående i att hämta upp honom var att hans brorsa Ola alltid väcktes i samma veva och kom ner i Y-front för att spexa lite för oss andra), följt av Tjomp (det stående i att hämta upp honom var att hans farsa Alf alltid gled runt i Y-front för att snacka lite skit med oss andra) och slutligen ”Mackan” som bodde på Loftgatan (det stående i att hämta upp honom var att hans hemmafru till mamma aldrig gled runt i Y-front och spexade för oss andra).

Det fanns en oskriven regel som sa att den man just hämtat upp, skulle få den stora äran att ringa på ringklockan hemma hos familjen, vars son skulle plockas upp härnäst för avfärd mot Norra Skolan.
Så skedde inte alltid, då Håkan hade en förkärlek till att jävlas med Tjomp på den tiden och därför mer än gärna ”snodde” hans tur att ringa på ytterdörren. En struntsak kan tyckas, men detta var något vi andra ansåg som både buffligt och elakt, även om han ofta fick hållas.

Om jag inte minns helt fel så var det klockan 08:00 (ev. tio över) som ”Britt i pingisrummet” kom och låste upp dörren in till klassrummen, lektionen drog i regel igång 08:30, men i princip alla elever fanns redan hängande i klasar utanför ytterdörren, redo att kasta sig in i klassrummet.
Själva suget efter kunskap var nog inte det största dragplåstret, snarare att glida runt i inneskor och göra märken på golvet med den hårda tunna och svarta sulan som så många bar, kladda på svarta tavlan (som väl var brun?), spela kassetter i bandspelaren och busringa på interntelefonen, gärna till parallellklassen vägg i vägg.

Nog om detta, det var själva vägen till skolan som skulle behandlas.
Våra föräldrar måste ha bildat telefonkedja för att bestämma en lämplig tid för oss att gå hemifrån, och denna tid var satt till runt halv åtta. Där var man nog lite av tidsoptimister emellanåt, för det hände mer än en gång att de fem ynglingarna kom inramlandes när klassen kickat igång första lektionen för en bra stunds sen, eller dök upp hemma först flera timmar efter skolans slut.
Anledningarna var förstås många, mycket för att vi i inte utvecklat vad man brukar kalla för tidsuppfattning:

En nyuppskottad snöhög utanför någons gård kunde stjäla 30 minuter av ens tid, tid som istället användes till att brottas på, gräva snötunnlar med tumhandskarna eller bara sitta apatiskt nedsjunkna på toppen av högen.

Containern utanför JHP, där SAMHALL hade sin verksamhet var guldgruvan själv, där kunde man rota sig vindögd efter saker som kasserats men som egentligen var jättebra grejor för oss.
På detta område fanns även massa konstiga maskiner och travar med lastpallar och annat bråte, undangömda under feta gula gummipresseningar , där man kunde göra kojor samt gömma sig för tjocka konstiga gubbar som körde truck eller gick omkring med hörselskydd hela dagarna, även fast det var tyst.

Det låg en ishockeyrink på vägen till skolan och hittade någon en puck eller boll i närheten så kunde en spontanmatch i någon som liknade korsning hockey/fotboll uppstå.
I anslutning till rinken fanns även en liten skogsdunge, där man kunde klättra i träd. Självklart var det Markus ramlade ned och bröt armen en gång, då han var den mest otursförföljde och den som lättast gjorde illa sig. Killen var som en enda stor glaskäke om jag ska vara ärlig.

En gång gick vi extremt tysta till skolan. Det var någon som fått snilleblixten att vi skulle samla så mycket saliv vi bara kunde under färden och sen, när vi anlände, spotta ut allt i en pöl utanför matsalen. Detta genomfördes, men jag kommer varken ihåg om det fanns några Guinness Rekordbok-representanter på plats, eller om övriga elever blev speciellt imponerade.

Ibland gjordes även "en grej” av att vara långsam. Jag och Mackan gick ibland i förmiddagsgruppen och de andra i eftermiddagsgruppen (Tips till ansvariga som bossar över arbetsveckan, inför detta även där, så slipper folk slita ut sig!) och då var målet självklart att gå så långsamt att de andra hann ikapp oss, även fast vi slutat tre timmar tidigare. En plan som faktiskt gick i lås då och då.

I fyran blev det ok att cykla till skolan för eleverna. Dock hade ju cykelhjälmen blivit väldigt populär i samhället, så den tvingades man bära till sin stora förtret. Något år tidigare hade det varit helt OK att inte ha hjälm när man byggde BMX-hopp och försökte sig på att cykla på bakhjulet, men nu var frigolithjälmen ett måste. Ibland tog folk av hjälmarna och hade dem på styret när man anlände, ibland härdade man ut och hade den tills cykeln var parkerad.
Vissa elever försökte förstöra hjälmen genom att tappa den från höga höjder i tron om att deras föräldrar på så vis skulle låta dem slippa bära den, men det gick sällan hem då de flesta hushållen hade råd att skydda sitt barns huvud genom att lägga nån hundring på frigolithjälmen.
På fritiden behövde jag dock inte bära den, vilket var skönt.

Cykeln gjorde även att bestyr på vägen började försvinna ut ur bilden allt mer, när högstadiet drog igång började folk dessutom få upp ögonen för att sova länga, och därför ta lättare på regeln om att ta sällskap till skolan. I slutet av högstadiet och hela gymnasiet fick min kära far skrika på mig i 45 minuter att jag skulle bli sen om jag inte steg upp, 20 över åtta satt jag på hojjen och ”argtrampade” ensam gatan fram för allt var tygen höll, för att inte komma för sent till lektionen som var 10 min bort.

KLASSRESAN

Årskurs sex skulle avrundas på bästa sätt. Vi hade klarat oss igenom både låg och mellanstadiet med blandat resultat och snart stundade högstadiet!
Några eldsjälar till föräldrar hjälpte till att styra upp vad som skulle bli mångas första ”klassresa”.
En resa med klassen var något speciellt, det hade man inte varit i närheten av innan, då socialt umgänge i skolans regi utanförskoltid sträckt sig till att tälta i Älvros över en natt.
Nu stod något mycket vräkigare på menyn, en resa till FALUN!
Falun är Sveriges 26:e största tätort och för den som känner till Svenska orter vet att efter Stockholm och Göteborg och Malmö så finns det egentligen ingen stad att tala om, rent storleksmässigt.
Själva var vi från Sveg, som väl är Sveriges miljonte största tätort, så detta var stort trots allt.
Två stora punkter skröt reseplanen med, det var i alla fall vad som läckt ut bland eleverna, trots att hela resan hade ett stort ”hysch, hysch” runt sig:
Ett besök i Falu Koppargruva och ett på Clas Ohlson!
Gruvan var inget vi killar brydde oss vidare mycket om, däremot Clas Ohlson! Den som varit i en Clas Ohlson-butik vet hur mycket ”junk” den innehåller. På den här tiden var det dessutom en tung inriktning på verktyg och elektronikprylar, något vi i ärlighetens namn inte var det minsta intresserade av. Men hade man tur kunde man få dregla lite över en bensindriven radiostyrd bil, eller varför inte någon ”Rambokniv” som låg och glänste bland hyllorna.

En annan väldigt bra grej med resan var att det var fritt fram för RIKTIGT godis! På sedvanliga småtrippar till ”Solgropen” eller sömnpillret Ängersjö kojby var det strängt förbjudet att ta med sig godis. Det närmsta man på ”laglig väg” kunde få sitt sockerberoende tillfredställt av annars, var genom att överdosera på Dextrosol och Kexchoklad (som av någon jävla anledning klassades som ”nyttigt” och stärkande). Nu hade man alltså fria tyglar.
Något halvkilo ”lösvikt” senare så var man inte så kaxig längre.

På plats i Falun var det alltså dags att riva av Falu koppargruva. Spektaklet följdes med ett öga, men väl nere i själva gruvan passade man på att fylla fickorna med sten som glänste som guld! Av någon anledning trodde vi att det var möjligt att hitta just guld i stenen som låg och skräpade på gruvbottnen, trots att ansvariga valt att förtydliga vad verksamheten handlade om genom att döpa placet till Falu KOPPARGRUVA!
Väl uppe i dagsljus såg skiten man smugglat ut mer ut som gråsten än guldklimpar, nederlag nr.1 var ett faktum!

Innan vi fick uppleva nederlag nr.2 så skulle det badas vid ett utomhusbad. Det var grådassigt väder, så badbiten hoppade jag, Magnus Hansson och Larsa vänligt men bestämt över. Istället lokaliserades idrottsanläggningen Lugnet, ett ställe som skröt med två feta backhoppningstorn och som stått som värd för diverse Tv-spektakel i sportväg.
Vi valde att klättra upp i det ena genom att gå i själva banan, trots Larsas hjärtskärande klagan på höjdskräck. Väl uppe ristade vi in våra namn på väggen och begav oss ner igen. Larsa, vid det här laget vitare i ansiktet än ett Via-tvättat lakan, halkade efter och när vi väl kom ner, efter att ha hoppat över ett staket, så förklarade han att han under inga omständigheter kunde vara utan glass. Innan vi hann ta ställning hade han försvunnit ur synhåll och blev borta en lite längre än vad det normalt tar att köpa en Storstrut eller 88:an i campingens kiosk.
Här kommer mitt och Magnus antagande in i bilden (sorry Larsa, om du läser det här, men vi står faktiskt för vår teori):
Larsa var inte mer sugen än någon annan på glass. I själva verket hade han nog inte en enda liten ynklig tanke på glass. Anledningen till det abrupta avvikandet från oss andra handlade om helt andra prylar. Han hade nämligen skitit på sig av rädsla uppe i det svajande tornet!

När de badande klasskamraterna (och Larsa) torkat sig var det dags för paradnumret, besöket på Clas Ohlson i Insjön! Äntligen skulle vi få botanisera i hyllorna bland Skruvdragare, städutrustning, termometrar och rattmuffar! Trodde vi ja…
Väl i bussen tog någon mikrofonen och förklarade att nu var det dags för resans avslutning, besöket på ”CARL LARSSON-GÅRDEN”! Vad fan var detta?! Vem var gubben Carl Larsson som just grusat ens drömmar? Vad hade han med vår klassresa att göra? Hade man hört fel? Drev de vuxna med oss?
Nej, det var sanningen. Vi skulle besöka någon gård i byn Sundborn, där den för oss helt okände konstnären Carl Larsson bott och verkat när han var i livet. Folk började protestera och försöka tjata till sig ett Clas Ohlsonsbesök istället, men förgäves.
Där gick vi, svor för oss själva, knöt näven i fickan och spottade på marken samtidigt som vi vallades runt i grupp och tvingades titta på akvarellmålningar föreställandes tanter.

MITT TRÄD

Jag tror det var i 6:an, alltså runt 93-94. Ansvariga för ”Norra skolans” skolplan måste vid det här laget ha fått flummiga flashbacks till sin egen ungdom, för en ”knarkigare” pryl än ”mitt träd” hade min klass aldrig upplevt so far.
Upplägget var enkelt. Eleverna, en och en, eller ibland två och två (om träden inte räckte till) tilldelades var sitt träd på skolgården eller i dess närhet. Det kallades alltså ”Mitt träd” men detta fick inte ägas fullt ut, då parallellklassens elever kunde äga samma träd, fast på andra tider av skolveckan.
På vilken typ av lektion man ägnade sig åt ”Mitt träd” kommer jag inte ihåg, men det kan ha varit någon mix av bild och svenska kanske…
Under lektionerna som helt avvarades för trädet så skulle man vara vid trädet. Jag hade ett gammalt halvhäckigt träd strax intill korsningen vid ”CP-Kiosken”, i anslutning till badplatsen Sandtjärn. Trädet var egentligen två träd, tallar, som vuxit ihop. En bit upp i det fanns något som liknande att halvhjärtat försök till kojbygge, men som avstannat på grund av bristande inspiration eller byggmaterial.
Där satt jag, jag var väl i 12-årsåldern. Fröken hade gett klara direktiv om vad som skulle göras, det började med en enkel match, rita av trädet! Jag var duktig i teckning så den saken var knappast något att oroa sig för.
Men tiden gick och en gång i veckan skulle man ut igen till trädet och försöka ta in intryck. Nu började det komma in väldigt luddiga uppgifter kring ”Mitt träd”. Man skulle lukta, känna och titta på trädet, föra ner informationen på papper och ”renskriva” till en längre text. Det kändes inte bara fånigt och konstlat, det var ju dessutom skittråkigt!
Det roligaste ögonblicket kring detta var faktiskt när en elev en dag fick sitt träd (en björk alldeles vid staketet på skolgården) nedsågat, där brast ju ALLT som över huvud taget byggts upp kring känslan av att ha ett eget träd att gå till.
Jag har än idag, om jag tänker tillbaka på det, svårt att förstå vad avsikten med detta egentligen var? Urskiljningsförmåga, förmågan att leverera ett intryck i skrift etc har jag med stor sannolikhet inte fått från dessa stunder i livet, det kan jag lova både dig och rektorn!

ÅKE I ISVAKEN

Ibland anordnade skolan någon form av ”utbildning” eller informationsdag som stack ut från den räkna-läsa-skriva-bit vi var så vana vid. Det kunde handla om att snuten dök upp för att besiktiga våra cyklar och visa hur man skötte sig och cykeln på gatorna (bränna mot rödljus, cykla på trottoaren eller ”stegra” var inte ok helt enkelt).
En gång om året spelades det på den riktigt stora trumman, det handlade om att kunna rädda sitt och andras liv!
Jag vet inte hur många gånger jag bevittnade det. Åke i isvaken.
Åke var en inte allt för ung man med gråaktig musche som varje år demonstrerade hur man lättast tog sig upp ur en isvak(i efterhand kunde man kanske ha hojtat lite kring detta, då skolan borde lagt lite mer krut på att exempelvis lära ut hjärt/lung-räddning till årskurs 6, som vid sitt sista år i mellanstadiet bevittna Åke i isvaken ett gäng gånger).
Upplägget var det samma varje år. Eleverna samlades nere vid kanten av älven Ljusnan, där en isvak fanns färdig att beträda. Åke (iklädd mörk dykardräkt, han såg med handen på hjärtat inget vidare ut i den, mer som en valross än en man i sina bästa år) tog sig på ett eller annat sätt ut på den tunna isen och ”druttade” helt sonika i.
Vad som helt bekommit mig är om han på något sätt försökte agera skådespelare i det här läget, alltså om han gjorde sken av inte vara beredd på att ramla i. Fast det känns inte så troligt, han var ju fastsurrad med rep.
Ett tu tre och plums så låg Åke och vevade med armar och ben i det nollgradiga vattnet. Han hade isdubbarna i beredskap och vi elever fick hjälpa till ibland, med att dra i repet som Åke i isvaken var surrad vid.
Sen var det klart. Vad jag kan minnas så ingick inget pedagogiskt ”eftersnack” alls i klassrummet kring olyckor på isar. Var Åke i isvaken egentligen kom ifrån eller vem han var tycktes inte heller vara intressant att bena ut. Kanske var detta hans riktiga jobb, kanske åkte han land och rike runt och ”ramlade” i isvakar året om, inför trötta barn som längtade tillbaka till 20-minutersrasterna med landbandy eller hopprep…

BASKETEN

Sportig och hurtig som jag var i yngre år så ville man testa på de flesta sporterna. Basketen hängde med mig från 5:an och upp i början av gymnasiet.
Det Sovjetliknande upplägget som styrdes av Lotta Hedin (världens ende människa som ENBART lärde ut skott mot korgen i form av att bollen alltid skulle gå i plankan först, helst i hörnet på den svarta fyrkanden ovanför ringen) blåstes ganska omgående av banan av en ung, lång, rödhårig kille vid namn Tjäderborn.
Han blev vår nya tränare och husgud då han var mer ”hang loose” och var både kaxig och smådryg i sann amerikansk anda. För det var ju till NBA vi alla ville, det var liksom målet med träningarna i Norras gympahall.
Tjäderborn kunde göra ”layups” från mittcirkeln (så här i efterhand ter det sig kanske inte som den bästa taktik att försöka lära ut till sitt lag) och skrövlade mer än gärna om att han skulle glida över Atlanten för lite fet collagebasket så småningom. Han hade även direktkontakt med Stockholm i form av att han åkte dit ibland och kunde tydligen fixa vilken Chicago Bulls-keps som helst från den mytomspunna och farliga ”Plattan”. Många beställningar med honom gjordes av oss i laget, men det blev liksom aldrig någon utdelning…

Med tiden tröttnade Tjäderborn antagligen på alla hopplösa mellanstadieelever och avsade sig tränarrollen till förmån för en för oss helt okänd förmåga.
Hans namn var ”Gösta” och han var från rövhålet Lillhärdal. Detta var i princip första gången vi hade att göra med ”Härdalingar”, utöver de resor till badhuset i Lillhärdal som gjordes på gymnastiken och som vi alla fasade inför, då de var ”farliga och konstiga” i den byn. Gösta var väl inte basketspelarkroppen personifierad direkt, men han brann för det han gjorde och önskade nog innerst inne att han var en kolsvart amerikansk gangsterneger som spelade streetball med ”fängelseregler”.
Gösta var inte sen att introducera oss för en ramsa som vi rev av sekunderna innan uppkast. ”What time is it?” Brölade han med sin unga mansröst, medan vi med våra pipiga pojkröster snabbt replikerade ”Playtime!”.
Detta är en av få prylar jag skäms för idag.

Laget började så smått förstå vad det hela gick ut på. Vi började lira matcher i Jämtlandsserien och knäckte allt motstånd utan pardon. Ånge tjejer fick pisk med över 100 poäng och ärkerivalen Bräcke lyckades aldrig nå upp till vår stjärnklass, trots att de hade en bindgalen ”turk” i laget som drev på de andra likt en slavdrivare, samt att de en gång slängde in sin hårige, 45 årige tränare Sverker när de var kort om folk.
Varför vi kunde vara så kopiöst nöjda över att pissa på en bunt småflickor som var huvudet kortare än vår minste lirare, samt några år yngre kan man ju fråga sig, men hybris, ja det fanns det gott om i laget vid det här skedet.

På bortamatcherna och liknande sammandrag fanns mycket tid till att härja fritt, särskilt när vi fick åka en stor buss tillsammans med andra lag.
Gösta, som vid det här laget lär ha gått i gymnasiet och rimligen borde vara i den åldern då man hatar yngre människor hade det inte lätt alla gånger.
En gång, efter att säkert 4:e stulna bollen från Bollhavet inne på en sylta i Brunflo hade sulats i skallen på honom, så var det nog. Han såg rött, armen gick som en vedkap längst bak i bussen och han fullkomligt spöade sina offer (Davve, Amma, samt Eckerbom var de huvudmisstänkta om jag minns rätt). Extremt kul!

Två andra tränargestalter dök upp under åren också:
Gullan: en ”go Göteborgare” som visst spelat dambasket på elitnivå en gång i tiden. Det måste ha varit 20 år sen och 20 kilo sen, samt några barrundor tidigare, för hon var nog med handen på hjärtat inte i toppform alla gånger.

Mat-Arne: En eldsjäl av sällan skådat slag, tillika Fundas far. Han kunde väl egentligen ingenting om basket, men var en jävligt bra pådrivare. Vid ett tillfälle, på en träning tillsammans med de yngre killarna fick han nog av allt maskande och hyvlade iväg en idag klassisk line, till Johannes, en av de ”kralligare” killarna på plan. ”Men Johannes för helvete! Du måste ju röra på Ffffl…..fåglarna!!”

Lagets stora utmaning kom när det vankades internationell turnering i Göteborg. Utsvultna på allt vad bra motstånd hette brakade vi ner till västkusten med förhoppningen att göra riktigt bra ifrån oss.
När vi i inledningsmatchen mötte Ett gäng Serber (ett lag där alla var längre än Funda och utstrålade något som talade om att de var framklonade för att utrota allt motstånd) fick vi bekänna färg och förlorade med siffror jag knappt kunde räkna till på den tiden.
Det enda några oduglingar till pojkar från Sveg fick göra var att springa. Vi sprang och jagade bollen utan att få den mer än några få tillfällen. Super-centern Funda ”foulade” ut sig på 10 minuter och vi andra agerade mest frågetecken.
Övriga matcher gick lite bättre, trots att vi fick däng även där. Jag kommer inte ihåg matchernas karaktär, då man var topp tunnor nervös och helt urvattnad i skallen i princip hela vistelsen.
Slutade med basket när öl började komma in i bilden och alla bortamatcher blev för jobbigt att åka på. Stiga upp klockan 6 en lördag och blåsa 27 mil eller vad det var till exempelvis Sollefteå kunde nån annan göra!

PRAOPLATSERNA

Jag har alltid varit rätt bekväm av mig, lat kanske många tycker om att kalla det, så några vidare roliga proaplatser fixade jag sällan, utan tog sånt som skolan fixade, eller hängde på någon kompis som frågade om plats till sig själv.
I mellanstadiet praoade man en dag. Man var hos vaktmästaren den ena terminen (lövkrattning, grusa gångar eller följa med som en släpvagn när vaktmästar-Åke a.k.a ”Blomma” bytte glödlampor i något klassrum), ”städtanterna” en annan (fick skura golv hela dagen) för att den sista terminen få vara i matsalen hos ”mattanterna”. Denna sista anhalt hade man ändå lite förhoppningar på. Kanske skulle man få gratis macka och mjölk, som man annars kunde köpa på eftermiddagens 20-minutersraster?! Så blev det ju så klart inte, utan det enda jag kan komma ihåg var att jag satt på en ”snurrpall” iaktagandes kärringarna när de sprang mellan jobb och rökpausar.

I högstadet skulle det bli andra bullar. En hel vecka slapp man läxor och trista lektioner för att på allvar få känna på hur det var ute i arbetslivet…Trodde vi ja. Att vid ett så tidigt skede få känna på hur det var att ”knega” gav mig så här i efterhand inte ett jävla dugg!
Första praoplatsen jag hade var på ÅBO/Järnhandeln. En av anledningarna var att jag och Erik Wallin (lika lat som mig) blev ombedda av läraren Yngve att gå dit och fråga. Davve skulle tydligen också vara där och hans storebror Dogge hade visst talat sig varm om företaget då de var sjukt givmilda på ÅBO. Han hade nämligen som ”avskedspresent” inkovat en fet ”Soda streamer” vilket självklart var hur tufft som helst att ha hemma. Jag hatade kolsyrade drycker, men en pryl var en pryl och något liknande hade jag inte tackat nej till.
Någon Soda streamer blev det självklart inte, utan när vi efter en veckas påhittade sysslor och en anklagelse om att ha förstört byggets kylskåp (osade ammoniak i hela butiken) hängandes över oss, skulle bli avtackade kom chefen ÅBO-Kenneth med varsitt kuvert. I det låg ett presentkort på Inlandskrogen, värdet uppgick till det samma som en pizza. Fatalt misslyckande, men lik förbannat skulle jag hamna på samma bygge en gång till, fast man egentligen inte fick vara samma praoplats mer än en gång.
Denna gång var det min vapendragare Thunell som hängde med. Vi hade rätt kul faktiskt, härjade fritt på lagret, slogs med trädgårdsredskap och smygåt fikabröd i fikarummet. Speciellt ett uppdrag vi fick kommer jag ihåg. Vi skulle flytta deras lager med stövlar från ett rum till ett annat nere i källaren. Sagt och gjort. En hel dag gick åt till att bygga upp en hylla och sen palla par på par av gummistövlar efter märke och storlek.

Jag hängde med farsan till ÅBO nån vecka senare, för att av en slump få se att hyllan vi flyttat nu stod på exakt samma ställe som innan vi fick vårt arbetsuppdrag att flytta den!
Någon ”Soda streamer” blev det inte denna gången heller, jag var mentalt förberedd på detta, men någon pizza såg vi heller inte röken av. Girigbukar!

Valet av praktikplats utgick ofta från vilka möjligheter som fanns till att få gratissaker/tjänster. OK fick bli en annan proaplats.
Med siktet inställt på gratis hyrfilm och fritt spelrum bland lösviktsgodishyllan ansökte jag och Thunell om att få tillbringa en vecka med ”Troll-öra” och de andra på bensinmacken.
Det visade sig vid ett tidigt stadie att min käre klasskamrat inte hade som avsikt att slita ihjäl sig i onödan, utan han dikterade ihop en fet lögn om att han blev tvungen att komma in lite senare på dagarna och ibland gå lite tidigare, då han åkte skolbuss från byn Linsell, nån mil från Sveg. I själva verket slaggade han hela veckan hos en polare i Sveg och ”muddade” (ett slags rollspel i skrift på nätet som jag själv aldrig fattade ett piss av) så mycket han kunde i skolans datasal.
Vad jag kan komma ihåg så fick vi inget godis och fick hyra någon enstaka film. Vi kommenderades istället till ställets baksida, lagret, där vi fick märka varor och sopa upp skit samt lyssna på skryt från en ett år äldre förmåga vid, kallad ”Gremlin” som härjade inne på däckavdelningen i anknytning till vårt tillhåll.
Räddaren i nöden var ett kassettband med Nirvana som låg och skräpade. Detta såg jag sista dagen som mitt och har fortfarande kvar det!

I 9:an prickade vi verkligen ribba och stolpe i valet av praktikplats. Jag, Tunnan och Båt gjorde vårt yttersta för att alla få vara på samma ställe. Lotten föll på HMAB, eller ”Torven” som det i folkmun kallades. En fabrik där det tillverkades torvbriketter att elda med, Uppsala var tydligen största köparen sades det.
Att jobba på en fabrik är väl ingen mans största dröm, men det ryckte vi på axlarna inför i sökande stund, något jag kom att ångra.
Vi skulle infinna oss kl. 07:00 för att få vårt schema för veckan. Det var en del olika avdelningar vi skulle gå runt på, så vi fick så mycket insyn som möjligt i företagets verksamhet (efter avverkad praktikvecka skulle en muntlig redovisning hållas inför klassen och klassföreståndaren Yngve Olofsson).
Väl på plats visade det sig att programmet var spikat och att ledningen valt att placera ut oss var och en för sig, VARJE DAG! Surt sa räven och jag invigde min vecka med att hänga med Nicke Sörlins farsa Bert.
Förvisso var Bert en skön lirare med keps, träskor, rutig skjorta och skinnväst utanpå. Under skjortan skymtade en svart T-shirt med någon trött slogan i stil med ”Öl byggde denna vackra kropp”, en riktig karl med andra ord. Problemet var mest att han glömde bort att en ”pryo” skulle hänga honom i hasorna hela dagen. Redan när jag mötte upp honom och han skulle göra ett ärende blev jag sittandes som en fågelholk på en soffa i receptionen, varpå han försvann och inte dök upp igen. Receptionisten (tillika morsa till poppis-tjejen bruden Helena Wiberg) fick ringa på karln som kom och plockade upp mig i sin bil. Bert tycktes inte ha en arbetsbeskrivning utan gled mest runt och kikade lite, drog några vitsar och ordspråksharranger, samt att han som sagt ”tappade mig på vägen” hela tiden, då han plötsligt kunde vara som bortblåst efter ett toabesök eller en fikarast.

En annan dag fick jag hänge med en gubbe vid namn Bertil. För den som brukar svänga sig med uttrycket ”torr som fnöske” är det dags att helt tänka om. ”Torr som Bertil” heter det! Det vi gjorde denna dag var att tillbringa tiden tillsammans i ett utrymme ungefär lika stort som ett utedass, dvs en bil, någon gång ibland gick vi ut och Bertil sneglade på en torvtäckt. Två pers som inte känner varandra och inte har något gemensamt (Bertil var väl iaf 55 och gillade säkert att titta på A-ekonomi istället för att spela landbandy och lyssna på musik) kan lätt styra upp en halvstel stämning om de tvingas umgås. Så ca 8 timmar i en bil var inget drömläge. Under en tripp till Särna (är ju hur långt som helst!) kläckte han ur sig frågor om min ålder samt vad jag läste för ämnen. Så mycket mer var det inte.

Tunnan drog på sig körtelfeber några dagar, så hela programmet vi skulle följa rubbades. Detta ledde till att jag och More, till vår stora förtjusning, fick hänga ihop en hel dag! Vi skulle göra rätt för oss i verkstaden och vårt ”överhuvud” hette Torsten Spånberg (ja han hade det efternamnet vad jag kommer ihåg, för den som känner till HMAB vet vilket gigantiskt berg av sågspån som fanns på området).
Ca en minut efter att vi kommit in i verkstaden och han presenterat sig som just nämnda namn var det dags för honom att ”dra iväg och fixa en grej”. Han lät meddela att en stor sopmaskin ”gick dåligt” och kastade till oss ett par nycklar och beordrade oss att backa in den i verkstan för att ”Ta en titt på den”. Sen var han försvunnen. Kvar stod två grabbar i 15 årsåldern, den ene son till en rektor på skolan, som jag utan att chansa allt för mycket kan klassa som ett ”tummen-mitt-i-handen-fall” (har fortfarande aldrig sett honom i annat än kostym), den andre (jag själv) hade en händig vaktmästare till far, men hade dock inte tagit lärdom av hans skills över huvud taget.
När Torsten kom tillbaka satt vi båda nedsjunkna på en stol och väntade på honom. Sopmaskinen stod på samma fläck ute på asfaltplanen och Torsten gjorde intryck av att vara ett levande frågetecken. Han måste ha fått allt om bakfoten och trodde säkert att vi var två elever från fordonsprogrammet som skulle vara ute på lärlingspraktik i några månader, att starta, backa in och laga ett fordon är ingenting för en högstadiekille vars kunskaper om liknande prylar sträcker sig till ett ”Den lilla elektrikern-kit” man fick i julklapp i unga år.

Fredagen var sista dagen. Räddningen från att behöva gå upp vid 6-tiden och röra sig bland snusande gubbar med skitiga overaller och dåliga skämt. Jag skulle hänga på avdelningen som övervakade all produktion via dataskärmar. ”Tiden går fort när man har roligt” brukar det heta. Här kröp tiden fram. Det var till en början ett ganska dunkelt ljus, det var tyst som i graven då de som jobbade mest satt och stirrade i skärmen eller stirrade i väggen. Själv fick jag en genomgång på 30 sekunder om hur allt fungerade och fick sen göra mitt bästa för att lindra den ”träsmak” man ådrar sig genom att sitta still på en pinnstol en hel arbetsdag.
Jag hade inte befogenhet att röra ett skit, det fanns inget ströjobb jag kunde pyssla med, så det var bara att köpa läget.
Någon gång gicks en bevakningsrond runt bygget och då fick jag tillsammans med en tyskbrytande gubbe som hette Claus dra runt en repa och hämta lite luft (dock fabriksluft).
Efter lunch hade ett gäng nya skiftarbetare gått på sina pass, så det fanns inget bekant ansikte i rummet och ingen tycktes ens lägga märke till mig. Jag valde att dra hem, vilket jag inte ångrade och ingen verkade ha märkt.
Fem dagar i helvetet var äntligen över!

NO-LEKTIONERNA

Kemin kändes farlig, oförståelig och rätt så rolig. Att rota bland grejerna i labbet var det roliga. Det varliga var alla hot om att man skulle passa sig för diverse syror och gaser.
Teorin var det oförståeliga och fruktansvärt tråkiga, så skit i den.
Kemiläraren Sören var en rätt skön småsnuskig man (kanske var det därför, sin kemilärarroll till trots, som han antagligen självutnämnd hade hand om sexualundervisningen när vi skulle sitta i grupper) som kunde få rejäla snedtändningar om någon hade kepsen på sig eller tuggade tuggummi under lektionstid.
Man fick på ett tidigt stadium lära sig ”bränna hemma”, eller destillera som det heter på fackspråk. Den lättöl som man skulle destillera valde en del att dricka upp för att sedan spela över i uttalanden som ”jag känner fan av jag”, eller ”tror jag blev full på lektionen”.
Man fick lära sig elda och smälta olika pulver i en sked (nej, ingen simulerade att de tagit en rejäl sil heroin), man fick blanda vätskor så de blev olika färger (nej, ingen drog det här laget paralleller till drinkblandningar), ja det hela var avslappnat trippat.
En eftermiddag var det dags för Sörens egen lilla show. Han skulle visa oss en fet explosion sa han. Det var av yttersta vikt att vi vidtog alla tänkbara försiktighetsåtgärder, annars kunde allt gå åt helvete och våra liv raseras för all framtid. Han beordrade oss att ta på oss skyddskläder och skyddsglasögon varpå borden lades ner så bordsskivorna agerade sköldar mot den kraftiga smällen som väl skulle komma snart.
Sören rotade och pillade en del i köket, han fick fyr på något och ropade förskräckt ”Akta er nu” och dök ner bakom ett bord.
Varför han hetsat upp sig så överdjävligt över den lilla remsa magnesium han just tänt eld på är svårt att svara på, men jag antar att han bara ville driva med oss. Sjukt kul egentligen, hur fan kunde vi gå på att han skulle aptera en bomb som antagligen skulle blåsa ut hela långsidan av väggen!?

Sömnpillret inom NO var biologin. Thunells farsa höll i trådarna. Stående längst fram i klassen gned han ideligen sina handflator mot varandra som en boss i ett skurkgäng gör när han räknar pengar i en tecknad film. Han var en väldigt lugn herre, vilket gjorde att hans tal blev sövande och fick eleverna att vilja måla dit låtsasögon på ögonlocken för att sedan falla tillbaka i skönhetssömn. Antagligen var det därför stolarna i biologisalen hade ett extremt lågt, nästan inåtlutande ryggstöd, helt idiotomöjligt att hänga och ”väga” på.
En del äckliga prylar fick vi dock göra, som att skära sönder koögon och titta på ett helt lungsystem från en gris som blåstes upp. Annars var det inte mycket att hänga i granen.
Det mest uppseendeväckande var faktiskt när vi hade en vikarie. Rune. En sjukligt snål och sjukligt rik gubbe som aldrig bytte kläder, unnade sig en dusch eller köpte annat än mat med ”kort datum”, han lär ha sovit på ett liggunderlag i skolan förr om åren, för att spara pengar dessutom. Den dagen bar det av ut i skogen för att samla in olika löv för att klistra in i en pärm och lära sig de olika arternas skillnader inför ett kommande läxförhör. Rune tog chansen till lite smidigt ”dubbelarbete” och hade därför dragit med sig bärplockarattiraljer som han for runt med för att fylla en hink med lingon och sälja…

Fysikens lektioner styrdes med järnhand av den till åldern komne herren Glenn. Sur som gammal filmjölk ibland, men oftast rätt reko. Där fick man lära sig hur en seriekoppling såg ut, skruva med glödlampor och värma upp vatten av någon anledning. När Glensa som vi kallade honom skulle stila sig och visa upp en strömförande tråd som skulle bli glödfärgad bara av att han tryckte på en knapp, så gick det så klart åt helvete.
Inför klassens måttligt imponerade miner satte han på ström och tråden blev mycket riktigt glödhet och böjdes i en båge. Bra så. När han visat sina ”skills” och sen skulle börja montera ner det han tidigare monterat upp, så glömde han stänga av en av strömkällorna.
När det var trådens tur att lämna sina fästen så tog Glenn ett rejält tag för att dra bort den men fastnade av strömstyrkan som sögs in i koppen på honom. Nu började klassen bli storögda och vissa nötter trodde säkert att detta ingick i showen, men när han började skaka allt mer så fick någon av oss rycka in och fimpa strömmen.
Sjukt tagen på sängen krystades ett ”Näääääähhä, deehht ärrrhh innggeehhn faaraaa” med betydligt mer svajig stämma än normalt fram, i ett försök att lägga locket på från Glenns sida.

Tekniken var det fjärde ämnet. Detta ämne kommer jag i ärlighetens namn inte ihåg ett skit av, blev till och med tvungen att fråga Lucas vad det kallades..

RASTERNA

I låg och mellanstadiet var det alltid full rulle på rasterna. Om det inte delades lag på bandyplan ( oftast de som hade ett efternamn som slutade på ”-sson” i ett lag och resten i andra laget, med undantag för Anders Henriksson som alla ingen ville ha i sitt lag, utan gärna spelade i motaståndarlaget som för att kunna tackla och fälla honom när tillfälle bjöds. Mest för att han var divig och skrytig), så spelades det fotboll, basket eller åktes skateboard.
I pingisrummet kunde man spela pingis, kasta korongpinnar på varandra, läsa ”KP” eller som Boris, sparka sönder hockeyspelen.
På vintern fanns det i princip bara en aktivitet som gällde: ”Herren på täppan”.
Den stora snökullen som skottades upp på skolgården var en ren krigszon, men lärarna valde att i princip alltid se mellan fingrarna när det gällde fighter där. Ett avslappnat synsätt som gick under banderollen ”Den som är med i leken får leken tåla” gjorde det legalt att faktiskt spöa på de man tyckte illa om, härligt!

Min årskurs slogs mest mot de som var äldre. Det var en större utmaning. Ärkerivalerna var de som var ett år äldre och därför borde vara starkare. En samlad tropp med även tjejerna gjorde allt för att häckla och bråka med dem. Kirre (gigantisk grek) och Perra (Gigantisk kille från en by utanför Sveg, som var väldigt intresserad av dinosaurier) var de farligaste eftersom de med sin tyngd kunde lägga sig på en och bara kana ner från ”kullen” på en som en kälke. De var dock hyfsat osmidiga och sena, så sprang man på dem bakifrån och kopplade ett rejält tag om halsen så stöp de likt granar som höggs ned i skogen.
Med i leken fanns även Bröderna Wermelin, två hyfsat matiga tvillingar som skötte organisationen när det gällde att från marken hjälpas åt att försöka ta över ”kullen” (när alla motståndare hade puttats ner från högen så hade de andra laget vunnit). Deras karakteristiska stridsrop ”STOOOJMA" ) (ja de hade svårt med bokstaven R) glömmer man inte i första taget.
Ingen var för stor eller för farlig för att slåss mot på ”kullen”. När lunchen var avklarad drog man på sig ytterkläderna och störtade ut mot snöhögen för att se om någon stod som utmanare högst upp.
En eftermiddag kom nästan hela min klass 3c ut samtidigt och möttes av en syn för gudar. Den fruktade och hatade Janne Guneriussen stod helt själv på toppen med ryggen bortvänd, spanandes efter villebråd att sätta tänderna i. Han gick i 6:an, finnig, glasögonbeprydd och räknades till en av de killar som kunde göra i princip vad som helst mot vem som helst. Han var dessutom halvson till Erna, något som i Sveg betraktades som en svordom i princip.
Jag tog på mig ansvaret att bryta isen med honom (jag har alltid varit tanig, men hyfsat smidig och seg ändå, samt med ett rejält tillfilat munläder, allt för att kunna psyka och reta motståndarna och få dem ur balans), sprang upp bakom ryggen, kopplade specialgreppet och drog på en klockren nacksving! Brillorna flög och vi hasade ner och oturligt nog fick jag honom över mig nere på marken. Han satte en hand rätt i fejjan på mig och kopplade på psyk-blicken.
Turligt nog kom 15 andra klasskamrater till undsättning och det ”bildades hög” på Janne så det stod härliga till. Tjejerna ”snöpulade” honom och tryckte även in under jackan, vilken seger det blev!

Ett enda år var man de största och äldsta på skolan. Det enda som kändes ”fair enough” var ju att ge sig i kast med 5:orna, som man hittills inte haft mycket med att göra.
Vid ett tillfälle gick det över styr och 5:orna fick igenom sina klagomål till lärarna. Antagligen var det Ioannis (Kirres lillebror, inte alls den fighter som Kirre var, utan mer en grinunge som var och varannan rast gick och surade hos läraren när han åkt på en propp, men oftast fick kalla handen tillbaka) som låg bakom det, men hur som helst blev det ett snack mellan de båda årskurserna och lärarna. Av någon outgrundlig anledning var det vår fröken som valde ut de av oss som fick gå och skämmas. Jag och Magnus Hansson var de jag kommer ihåg närvarande. På mötet visade det sig att Boris bland annat hoppat ut och ”knäat” Markus Wallén i ansiktet och att vi över lag varit på tok för hårdhänta. Kan inte minnas något mer från Kulle efter detta.

När 7:an stod inför dörren försvann mycket av leken på rasterna. Att kuta runt efter en bandyboll så svetten lackade på varenda 20-minutersrast kändes inte alls aktuellt. Det enda i sportväg som gick för sig var rundpingis.

Snabbt hittade alla sina roller. Fredde Göransson aka ”Goran” kallades för ”stångvärmaren” eftersom han i regel åkte ut först och fick betrakta allt på håll, sittandes på ett räcke bredvid bordet.
Magnus ”Nordan” Nordqvist var den man inte gärna ville slå ut om det inte var högst nödvändigt. Inte för att han ansågs som bra eller tuff, utanför att han kunde få ett frispel när som helst. Vid ett tillfälle sopade han på mig i huvudet med hemkunskapsboken (en bok fick agera racket om man kom in i spelet utan att vara förberedd) så att pärmen knäcktes efter att ha blivit utsmashad. I 8:an upphörde pingisspelandet totalt, inte en boll slogs över nätet.

Första veckan i sjuan gjorde man något oförklarligt. Då och då begav man sig till sin gamla hemvist ”Norra” för att hänga på skolgården. Det var inte direkt för att träffa någon man kände, så jag kan inte alls stå till svars för detta.
Vid ett tillfälle var ”IQ:s” lillebrorsa, tillika min klasskompis ”Lill-Erik” med. Han var en halvtrasslig kille och det hela slutade med att han knivhotat en elev, eftersom jag var med fick detta till följd att snuten kom hem till mig på förhör någon dag senare, klarade mig helskinnad ur detta även om man höll på att göra ner sig av nervositet.
Senare in på höstterminen skulle vi dock återvända till vår gamla skola, ”Norra”, denna gång med en väl utstuderad plan…

En fluga svepte över Sveg 1994-95, de flesta sögs med i den och den hette ”Hockeybilder”. Jag själv hade aldrig spelat hockey, jag hade planer på en stor karriär i yngre år och började på skridskoskola, men slutade abrupt efter en träning, då det stod fast att jag inte klarade av konststycket att hoppa över en hockeyklubba som lagts ut på isen utan att ”biffa” (vad kan det vara, 4 cm?).
Men samla på bilder skulle jag så klart. Startskottet gick när jag bytte åt mig ett gäng ”B-kort” med ”Mälan” mot en blyertspenna, sen var bollen i rullning.
Att man halkade in på Norra skolan ganska ofta i samband med detta, borde inte vara så svårt att förstå.
Även de som var 3-4 år yngre än en själv samlade själfallet på bilder och alla vet att genomsnittsnioåringen inte har full koll på vad som är rätt och fel. En guldgruva för att lyckas byta till sig alla bra bilder med andra ord! Med skammen i kroppen och gömd hockeykortspärmen under Chicago Bulls-jackan gled man in på skolgården tillsammans med klasskompisar som Larsa, Thunell och Magnus Hansson. Det verkade som vi var väntade för på skolgården möttes vi ganska omgående av en halvknubbig, rödhårig kille med brillor som med uppkäftig maffiabossattityd förklarade att ”Norras kortmarknad” redan var rensad på allt vad bra och värdefulla kort hette.

Denne yngling hette Jonas Larsson och är idag en av mina absolut bästa vänner, så det kan gå..
Vi återkom dock då och då för att uppgradera våra samlingar, och detta gick smärtfritt allt som oftast. Det gällde att byta på som fan när inte klassens fröknar syntes till, vid ett tillfälle dök min gamla parallellklassfröken upp och avblåste dealen just när jag var en hårsmån från att blåsa en adopterad kille i 2:an på ett bra kort med Mario Lemiux. Samvetet kom i andra hand när det gällde detta. Däremot var man inte beredd att låta någon man kände dras ner i skiten och blåsas på bra grejer.

Kommer ihåg speciellt en händelse. Erik Wallin, min polare från kvarteret råkade får ett supervärdefullt (korten ansågs vara värda si och så många dollar, allt kollades upp i kortsamlarnas bibel ”Becket” ) Erik Lindros-kort i ett paket inköpt på Sportringen. Snabbt florerade rykten om att Kirre (Gigantisk grek) tänkte blanda sig in i leken och byta åt sig kortet. Vi uppmanade Wallin att avvisa alla förfrågningar från Kirre (Gigantisk grek) om att de två kanske skulle ta och umgås någon dag (detta hade aldrig skett förut, så varför skulle Kirre (Gigantisk grek) annars vilja hänga med honom), men det gick åt helvete. Bara ett par dagar senare kom han till skolan med lite ”strökort” som han fått byta till sig mot superkortet.

För den som inte var så duktig på att byta till sig bra kort, eller hade för lite pengar för att kunna köpa massa, så fanns en anan utväg. Snatta!
Kan tänka mig att detta var inkörsport för en hel del idag kriminella beteende, men det lämnar vi därhän.
En kille härskade detta område och gick hårdast fram och skövlade på OK och Sportringen. Vid ett tillfälle lär han ha rivit åt sig 25 paket i en stöt, någon vi andra blev gröna av avund på.
I ca ett år höll flugan i sig, sen var det inte kul längre. Föräldrarnas tafatta försök att intala en att detta inte var någon vidare bra investering att bränna hela månadspengen på och att det skulle vara svårt att få ut dessa pengar, som man skulle dra in genom att likt aktier sälja dem när man ledsnade (detta var alltså ens eget motargument) gick inte fram.
Idag ligger hela min samling under en hög med mattor i ett skåp i sommarstugan.

IDROTTEN OCH DANSEN

Gympatimmarna var rätt så städade genom skolåren. Det hände mest bus när själva lektionen var överstökad. ALLTID skulle någon (Sigge Runesson i regel) gömma sig i det hålet som blev i mitten på den ihoprullade långmattan som luktade gubbsvett och förvarades i redskapsrummet, för att sedan när läraren låst och gått därifrån, smyga fram och öppna dörren som var låst för de andra i omklädningsrummet.
Någon minut senare skickades dörren till tjejernas omklädningsrum upp varpå ett hjärtskärande skrik var ett faktum. Då gällde det att snabbt som satan ta sig tillbaka till omklädningsrummet och sen mörka hela skiten om någon tjej frågade om man var med på det senare under dagen. Någon slags lightsexupplevelse, innan man ens börjat intressera sig för skiten…
I duschen handlade det om att någon skrek så ljust och högt den kunde (Sigge Runesson i regel), samt bemästrade den vattenslang som fanns i duschen för att spruta kallvaten på sina klasskamrater (Sigge Runesson i regel).
Det jobbigaste var om killarna från någon klass över sin egen årskurs var i omklädningsrummet innan eller efter. Det hände att man tvingades dela med dem under kanske 10 minuter, vilket var 10 minuter för mycket. De var kaxiga så hälften vore nog, sprutade hårskum på ”hackkycklingarna” och sprayade Axe-deo så det stank i hela rummet. I högstadiet var det lite softare, även om man ibland tvingades dela omklädningsrum med A-laget i Hockey. Killar som var stora som hus och livsfarliga (nu så här i efterhand kan man ju garva rätt gött åt att det, med tanke på att det var Micke Nordin, Blabba, Torben Busk och en eller annan utländsk solstråle, Mike Murray?) Oftast gick det ok ändå.

En gång per läsår anordnades ett mästerskap i sport. Det var olika bollsporter och första året var det Basket som stod på tapeten. Vi tränade upp oss så vi var i god form och hoppades på att få lyfta den feta bucklan och ta på oss guldmedaljerna precis som man brukade få se på tv.
Matcherna flöt på till vår favör och när sista slutsignalen gick så visade det sig att min klass sopat hem hela skiten! Lyckan var total, alla kutade ut och kastade sig i snöhögarna, Larsa rullade runt som en boll på golvet och nu var det bara att luta sig tillbaka och incasha priserna och publiken applåder.
Någon prispokal hade skolledningen inte kostat på sig att köpa. Inte heller en varsin medalj fick vi.
Priset blev en enda rund läderbit där någon (slöjdläraren Håkan?) raffsat ihop en basketspelare med brännpenna och knutit en läderrem som halsband, en enda till hela laget!?
Besvikelsen var enorm, man hoppas att det var därför vi fick så mycket smisk så vi teg när vi skulle representera skolan i länsfinaerna uppe i Östersund, men jag tror det berodde på andra faktorer.

Det absolut värsta jag visste var när det vankades ”danslekar” med den årskurs som var våra faddrar (d.v.s. de som var 3 år äldre).
Hela upplägget var totalt platt och helt onödigt. Man mådde bara dåligt.
Det gick till som så att killarna stod på ett led i ena omklädningsrummet (antagligen stod man varannan fadder och vartannat fadderbarn) och tjejerna i det andra. Musik spelades, den ständigt ticks-blinkande läraren Eva Mäkitalo fanns inne i gympahallen och höll i tåtarna. På angivet kommando skulle en kille och en tjej med hjälp av ”hoppsasteg” ta sig fram till mitten och sen skulle man dansa i ring, gå skottkärra, hålla varandra i öronen och hoppa o.s.v. Detta var fruktansvärt på följande sätt:

1- Lärarna hade lagt upp det så att det alltid blev en från varje årskurs som hamnade ihop, vilket gjorde att det blev pinsamt, eftersom man inte kände den personen och hon var mycket äldre. Jag fick av en slump alltid samma tjej varje år, en kort, ful brud med brillor, kommer inte ihåg hennes namn nu.

2- Dansa var töntigt. Hade man börjat uppskatta hårdrock och samtidigt gillade att åka skateboard, så var dans helt uteslutet. Visst, en tryckare kunde man ju kosta på sig på något disco i matsalen, men då var det fan i mig frivilligt, man kunde neka en dans om det var en tjej man inte gillade, eller om man stod och diskuterade Nintendo med en kompis, i sällskap med ett tjog negerbollar och en apelsin-MER.
Nu fick man svälja hårt och försöka göra sken av att man tyckte det var ok att slänga runt i strumporna tillsammans med nåt gammalt skåp i 6:an.

3- Gjorde man rätt?
Även om det var töntigt och tråkigt att dansa, så ville man inte framstå som en idiot som inte fattade hur saker och ting fungerade. Att verka smart och ”skillad” ansågs redan då som bra egenskaper (om det inte övergick i plugghästbeteende). Tänk om tjejen man fick dansa med var skithaj på dans och man själv rörde sig som om man försökte ta sig ur en isvak?!

4- Man tvingades skämma ut sig för kompisarna, å ännu värre, inför de äldre killarna som bodde på ens gata.

5- Vad skulle man göra om man råkade hamna med Jenny Persson (Jenny var en utvecklingsstörd tjej med rejält många kilos övervikt, oftast fullt upptagen med att dregla på sig själv, aningen elakt, visst visst, men barn kan vara elaka)? Sjunka genom marken? Självantända?

I 5:an-6:an började vi ha danslektioner nere på medborgarhuset. Det värsta var att dessa ägde rum tillsammans med elever från andra skolor i byarna utanför Sveg. Detta var likvärdigt med att göra synundersökning, "föräldrakvartar" eller gå till "syster" för att få poliospruta. Med andra ord det värsta som kunde hända. Har små blackouts från den här perioden i mitt iv, så det räcker med att nämna denna förskräckliga företeelse och hoppas att någon kommer ihåg den!?

HEMKUNSKAPEN

Hemkunskapen kan sammanfattas i ett enda ord: Freakshow.
Man kan nästan tycka att det var tur att vi hade en äldre dam vid namn Britt som lärare. Britt var halvgaggig, hade hörapparat och var inte riktigt med på noterna skulle man kunna säga. Hon missade väl åtminstone 70% av allt som skedde utöver det som var lektionens syfte, tur var väl det, annars hade många ”streck” delats ut i betyg.
Ansvariga för skolplanen kan väl knappast tro att det ska gå att baxa in 25 högstadieelever i ett stort kök utan att det blir kaotiskt?
Till en början var det mesta tråkigt och äckligt att laga/baka. Det var aldrig tal om att göra något onyttigt och sött, utan slaviskt skulle den där förbannade kostcirkeln återkomma som en del i ens undermedvetande, jag menar det är inte lätt för en 14 årig kille som helst vill äta på Sibylla varje dag, att ta in att basfödan bör bestå av massa rotfrukter & grönt, inte strips och kokt med bröd.

Den stora besvikelsen kom redan i 7:ans inledning när man skulle styra i ordning en ”dip”. Trivselfaktorn höjdes några pinnhål och när man till punkt och pricka följt de recept man kollat upp i ”HK-Boken” så började folk skruva på sig och undra var chipspåsarna fanns. Britt, som hade en kompost på gården, vilket hon gärna berättade om (och luktade som i munnen) förklarade helt kallt att några chips aldrig skulle komma på tal. Det var rotfrukter som skulle dippas! Totalt oförstående surnade klassen ihop och en helt okänd sida av hur man tydligen kunde använda denna gräddfilbaserade härlighet dök upp. Kolrötter, vilket hån!! Hur fan skulle detta fortlöpa?!
Ungefär där tappade man tilltron till hemkunskapen och det man en gång fantiserat ihop att läroplanen skulle handla om raserades totalt. Nyttig mat var tråkig mat, så det var bara att hitta roliga infallsvinklar under detta långa ”dubbelpass” på 80 eller 120 minuter.

Eftersom Britt alltid skulle smaka av maträtterna eller brödet som man gjort, så kunde man (om det var något äckligt som tillagades) utan att blinka häva i ett helt saltkar eller bränna vid maten med flit, allt för att se hennes reaktion, själv gav man fan i att äta.
Att ”latja” med ingredienserna var också en stående motivationshöjare för att över huvud taget stå ut i köket. En lök var en bra boll, en stekpanna ett bra slagträ o.s.v. Britt hörde ändå ingenting där hon satt vid katedern och rättade prov om hur man gjorde basredningar till såser.

Mina ett år yngre vänner brukar ibland dra upp den gamla klassiker om när någon i deras klass kom med dammsugaren och sög upp en hel smet ur en skål och sen hoppade ut genom fönstret.
Även min klassföreståndare avslöjade en gång att han sulat in en matbrödsdeg i ett fläktsystem som högstadielev.
Självklart fanns det även här folk som gick över gränsen och hamnade i ”specialgrupp”. Dessa personer fick gå till den gamla skolan för att ha lektion parallellt med vår, allt för att få det lugnare för den stora massan.
En bra sak med hemkunskapen som ingen annan lektion kunde mäta sig mot var att det var öppet mål i fråga om att tillskansa sig godsaker. I skafferiet fanns massvis med maränger, strössel och blockchoklad, jag misstänker att alla klasser i alla årskurser tänkte samma sak, så svinnet borde rimligen ha varit enormt. Britt, som vanligt, märkte inte ett skit. Nästan för lätt…

När man var klar med matlagningsbestyren återstod bara det absolut tråkigaste. DISKEN! Det var å det strängaste förbjudet att diska under rinnande vatten, något som ansågs som slöseri med tillgångarna på vatten (för en unge i Afrika kanske detta var lättare att ta till sig än en svensk ungdom som kunde duscha i 45 minuter utan att det ens tog slut på varmvatten). Att rota fram diskbaljan för att skölja disken var onödig tid, när man var klar fick man ju gå. Britt kollade alltid så baljan var blöt, var den inte det fick man diska om (som om det inte blev ännu mer slöseri med vatten), så det fick man lära sig att bemästra med en enkel manöver.
Bara att blöta baljan och vips så fick man godkänt och kunde kuta ut till pingisbordet i ”glashuset”.

Efter en tid anade läraren oråd och började systematiskt kontrollera så man inte fuskdiskat. I takt med att denna kontroll ökade och ens egen lathet eskalerade dök en ny briljant ide´ upp. Man kunde helt enkelt bara byta köksprylar med ett annat kök som inte användes! En skitig degbunke som var omöjlig att göra rent ställdes bara in i grannköket och så rackade man åt sig en ren, hur lätt som helst. Att Britt inte fattade detta hade man ju lärt sig för länge sen. Det farliga med detta var ju dock att andra klasser kanske tänkte på samma sätt, och planterade en odiskad kastrull med fastbränd brunsås i ens eget kök, som man senare fick skit för att man inte diskat, även om man inte ens använt det under lektionen. Det var nog här någon stans, bland tankar på tråkig disk, som dagens ”unga vuxna” gick förlorade och därför äter ute mest hela tiden.
Vilka problem men hade!

SLÖJDEN

I mellanstadiet hade vi en riktigt nervig och fruktansvärd syslöjdsfröken. Hon såg rött bara någon hostade i princip. Alla hatade henne och hon verkade avsky fenomenet barn och hade för vana att ”kasta ut” de som hon inte ansåg dra jämt med henne själv.
De som vanligtvis var ganska pratiga och lite stökiga (ja, delvis jag) stod självklart i skottlinjen även under sylektionerna, men det fina i kråksången var att hon hade problem med i princip alla. Åkte man inte ut under en syslöjdslektion hade man gjort det jävligt bra, vissa fick inte ens delta i klassen utan sattes i ett eget rum redan från lektionsstart (att bland andra ljushuvudet More och min kusin Kajsa som oftast skötte sig finfint hörde till denna lilla OBS-grupp förvånade mig) för att inte förstöra Katarinas undervisning om hur man sydde sick-sack-söm och hur man skulle fukta sytråden för att få in den i nålsögat.
En gång blev jag utslängd utan att ha gjort ett skit. Rup och More bråkade och någon puttade den andre rakt på en oskyldig kille som bara skulle hämta en nåldyna. Denne person var självklart jag, som for i backen rejält och en millisekund senare hade jag Katarinas sylvassa fingrar i ett hårt grepp runt överarmen och släpades ut ur rummet. Hon var inte mycket för att försöka prata en till rätta om man ställt till med dumheter utan det var ut i korridoren, sen ”nu sitter du här!” och blam, igen med dörren. Vilken konflikthanterare.

Blev hela klassen ett enda inferno stod hon inte pall längre, hon hade ju problem med migrän eller vad det var, så då ringde hon Fiolläraren, tillika sin bättre hälft Börje som fick komma upp och skylta för att få lugn i klassen. Minns inte vad han sa, på sin sävliga dalmasdialekt, men ibland fungerade det faktiskt.
Det helt ofattbara med dessa lektioner var dock hennes överseende med att eleverna fick bossa över stereon.
Ok, inte helt, det började i regel med att hon spelade upp kassetter med klassiskt och fiolmusik (hade Börje ett finger med i spelet även här, försökte han promota sig själv för att bli upptäckt som musiker? Det svaret lär lysa med sin frånvaro), men sen fick den som hade med sig band för veckan ”kräma” på best den ville. Allt behandlades med samma acceptans, så när tjejernas pissiga Bryan Adamskassett rullat färdigt kunde jag utan att behöva oroa mig för att bli utkastad maxa på med Megadeth eller Sepultura, hon rörde inte en fena.

I träslöjden däremot var det inte tal om musik. Dels för att ljusnivån var betydligt högre än på syslöjden. Det hamrades, sågades, hyvlades och borrades, samt lektes väl mycket med de slangar som hängde i taket och hade som avsikt att suga upp spån och flis. Dessutom hade nog inte läraren Håkan något större intresse av att låta ungarna spela hårdrock under hans lektioner.
Han var en skapligt vresig filur som sällan hjälpte till med något eller kunde komma med en ide´ om vad man skulle skapa när man gjort 10 smörknivar (som skulle putsas så de var lena som en barnröv) eller ett tjog ”överlevande fån Irak” (en decimeter hög bit rundstav som man målade ansikte på och borrade till fina skotthål i som senare fylldes med röd färg, symbolen för blod och ond bråd död).
Jag kommer faktiskt inte ihåg vad han gjorde alls, satt mest vid katedern och blickade ut över rummet.
Hade man tur fick man vara i målarrummet. Det kom sällan något ur det rummet som kunde visas upp för läraren, utan enda anledningen till att detta rum lockade var att man ostört kunde måla och skriva på väggarna. Finns det nån halvsunkig grafittimålare där ute med rötter i Sveg så fick han säkert sin skolning i detta rum.

Att vara i rummet där man kunde gjuta och etsa var också en fördel även om man aldrig fick göra något schemalagt där inne. Det hela gick väl egentligen ut på att sno åt sig tennklumpar och misslyckade tennsoldater som nån råkat glömma.
När Håkan inte fanns på plats brukade en vikarie sättas in. Han hette Springe i efternamn och var väl en övervintrad hippie (fula kläder, körde traktor till Konsum o.s.v.) även om man inte förstod vad det var på den tiden. Hans enda uppgift var till synes att låsa upp klassrummet och sen låsa det när lektionen var slut. Väl inne härjade han som en unge i en godisbutik och byggde grejer till sig själv. Hans ständiga vattenhål var svarven (den fick eleverna sällan röra, så den måste fan ha stått där endast för Springes skull) där han betade av åtskilliga lektionstimmar. Tydligen var han inte så duktig, för han svor till ibland, slet loss det misslyckade bordsbenet eller brännbollsträt för att sätta ditt nytt färskt trä och blåsa på som om det var det sista han skulle göra. Får hoppas att han fick virke som betalning annars måste han ha varit dyr i drift för skolan.

I högstadiet ingick slöjd i vad jag kommer ihåg två läsår. Självklart valde man att inrikta sig på träslöjden, det var ju manligare och det fanns fetare verktyg, maskindrivna putsar, megafeta borrmaskiner och andra ”farliga” prylar som lyst med sin frånvaro på Norra Skolan.
Ganska omgående stod det klart att detta var ett mycket dåligt val. Läraren, kallad ”Trä-Hitler” inledde lektionen genom att lura alla i klassen att lukta på ammoniak. Kanske var detta ett sätt att försöka uppfostra eleverna till att ge fan i farliga burkar och flaskor som fanns i skåpen, men ändå. Connys skalle höll på att sprängas vill jag minnas, då han tog i som en van kolamissbrukare och drog in luft med näsan så det ekade i klassrummet.
"Trä-Hitler" var dessutom lite väl fysisk i sitt sätt. Han hängde över eleverna när han skulle hjälpa till, var inte sen med att plåstra om tjejernas händer när de råkat skära sig på en kniv eller fått en sticka i tummen. Stämningen var helt enkelt inte ok för min del, så det megafeta CD-ställ jag påbörjat fick stryka med foten och jag flydde över till syslöjden istället.
Där var man safe, fick lyssna på radio och det pladdrades likt ett kafferep lektionerna igenom. Jag stilade mig rätt ok ändå, försökte att vara så tyst det gick och stickade en halsduk med Färjestads BK:s färger. Detta tog exakt hela läsåret och inbringade helt otippat 4:a i betyg!

FOTBOLLEN

Från att jag var 6-7 år till slutet av högstadiet i princip, så tränade jag fotboll. Detta var något som alla gjorde, förutom de som stack ut lite och mer ansågs som ”ligisterna” (även de var med ett par år, slutade och kanske började igen, men alla Svegskillar födda 81 var någon gång med i laget, om man bortser från Micke E och Johan Lundin). Magnus Hanssons och Tunnans farsa var tränare. En stor eloge till dem som orkade med oss i alla dessa år!
I början hade de nog ett helvete med att strukturera det hela, jag har vår första match på film, båda lagen jagar bollen som flugor efter en sockerbit, men med tiden började vi förstå vad spelet gick ut på och vad de olika positionerna på plan fyllde för funktioner.
Vi fick lära oss begreppet ”EN SPARK!” Som tränare Ulf ropade på klingande härjedalska så det ekade över planen. Detta betydde hårddraget att på egen planhalva fanns absolut inte någon anledning till finlir eller bra passningsspel, nej bollen skulle så långt bort som möjligt från vårt eget mål. Pang bara, sopa upp skiten, var den hamnar är inte så viktigt, bara den inte hamnar i närheten av vårt mål.

Även ”KÄMPA NO!” vrålades då och då. Detta betydde att man skulle kämpa. Av någon anledning trodde tränarna att när man sprang som en idiot efter bollen, eller blev av med den och försökte ta tillbaka den, så tog man bara i lite, lite grann och behövde därför få instruktion om att man måste kämpa för att få den. Något av det värsta jag visste under matcherna var när farsan drog på sig "tränarrollen" och vrålade "Kom igen nu Manne" eller något annat pådrivande. Hände att jag i princip stannade upp å skrek tillbaka åt honom att sansa sig..

Ojämnheten i laget var sjukt påtaglig, jag hörde dock till en av de bättre som tur var då jag nästan alltid gjorde mest mål. Vissa gjorde inte så bra ifrån sig alls.
Jag kommer inte ihåg hur man valde sin position på plan, men det måste nästan ha varit något varje spelare fick avgöra själv, varför skulle man annars sätta en sävlig, långsam kille med dålig bollkänsla, exempelvis ”Rup” som back, vilket är sista utpost mellan motståndare och målvakt!?
Nåväl, det fanns riktigt krokiga anfallare med i Sveg P81 som laget hette. Bollrädda människor, som aldrig vågade nicka bollen på hörna, utan vid vissa tillfällen faktiskt gjorde mål, med RYGGEN eftersom man blundat och vänt på sig för att inte få bollen på sig, såna som bara sprang och sprang på plan, till synes helt ovetandes om vad de egentligen hade där att göra.

En gång hade vi bortamatch, kan ha varit mot Lit, eller något annat lag från Jämtlandsserien vi spelade i. Ett av vårt lags riktiga lågvattenmärken Nicke Sörlin (R.i.p) fick bollen i ett perfekt läge men missade så klart fatalt och målvakten kunde enkelt styra ut bollen över kortlinjen. Antagligen ledde vi fett för tränarn ropade ”Ta hörnan du Nicke”, vilket aldrig skulle ha skett om vi låg under eller om det stod lika. Nicke tog hörnan, vilken vi andra inte hade några större förväntningar på. Han fick på en ganska bra sula med sin ”Tobleronefot” (han var alltså lika träffsäker som om foten vore formar som den trekantiga chokladklassikern) , som skruvade sig in mot mål men som oturligt nog räddades av målvakten som dock hade en hel del besvär med skottet.
Alla sänkte huvudet och tänkte ”Fan också” för sig själva, utom den normalt så försynte och tyste Nicke. Han fullkomligt triumferade och sprang förbi långsidan där vi som satt på bänken för stunden fanns, han rev till med det största smile jag sett och gjorde segertecknet med fingrarna, helt euforisk! Han hade gjort något han aldrig ens vågat drömma om tidigare, han hade NÄSTAN gjort sitt första mål!

MATSALEN

Jag vet inte om det var tristess eller någon form av uppmärksamhetsstörning som i princip alla killar led av i mellanstadiet, när man började med matätartävlingar.
Kanske var det även någon form av revolt mot de strikta reglerna om maten. Till en början fick man ju inte ta hur mycket man ville, detta märkes tydligast när det vankades hamburgare med bröd. Mattanterna med supernazihaggan ”Sur-Pia” i spetsen övervakade det hela noggrant och när eleverna radade upp sig i matkön förklarades tydligt att man endast fick ta 1,5 hamburgare. Frågan är väl om det inte blev dyrare för skolan att ha en anställd som stod och skar hamburgare och hamburgerbröd i två delar till hela skolan på fredagar än att låta eleverna trycka i sig två burgare?!
Att kasta mat ansågs lika allvarligt som mord och rån på den tiden. Jag vet inte hur många gånger Håkan Karlgren med en servett försökte dölja att halva hans ”Grönsaksfat” inte slank ner i magen utan var avsedd för resthinken och så klart blev påkommen och bannades, eller tvingades återvända till bordet för att peta i sig allt. ”Britt i pingisrummet” övervakade att allt gick rätt till, men eftersom hon var gammal och gaggig och ibland kanske råkade kolla bort, så tog man sats för att försöka dumpa rester (vid något tillfälle var jag så stressad att jag lämnade matsalen och sprang ut i korridoren helt ovetande som att jag glömt att ställa från mig brickan som satt som fastlimmad i händerna).

Matätartävling var det ja. Vem som kom på denna ide´ har jag inget minne av, men de flest var med (endast killar dock). I regel tävlade man bord mot bord och det var såväl lagtävlingar som individuella prestationer som mättes. ”Möla macka” var det enklaste sättet att tävla. Där hade lärare och mattanter inte en chans att hålla eleverna i schack, då ”mackbordet” var en frizon som inte hade övervakare (kan ha varit därför man ibland kunde se Lars-Göran stå och slicka på den smörkniv som alla använda, för att sedan mosa ner den i smörpaketet igen).
För att enklast hänga i sig så många som möjligt gjorde man feta ”lager-på-lager-konstellationer”, Larsa vill jag minnas stal showen med en nonchigt fet mackhög på 12 lager.
”Mjölkdrickartävlingen” var dock lite värre. När en mjölkliter var slut fick den som tog ”slumpen” gå till matdisken för att hämta en ny. Hade mattanterna koll på från vilket bord ynglingen kom rännandes så kunde det ibland bli kalla handen, men det fanns självklart kryphål.
Att skicka någon utomstående, helst tjej, att hämta mjölk till ens bord fungerade ett bra tag. Rekordet blev vad jag kan minnas åtta liter på ett bord med sex pers, det slutade dock med att mattanterna kom på oss och mjölken drogs in helt och hållet i några veckor som kollektiv bestraffning.

I högstadiet fanns inga regler om hur mycket man fick äta. Antagligen för att dessa regler hade totalnonchalerats av eleverna om de satts upp. Detta ledde till att vissa gjorde sig roliga genom att t.ex. 25 kroppkakor när det stod på menyn, även fast de hatade skiten. Matkrig var också något som fick ett uppsving under denna period. Mattanterna borde rimligen ha anat vad som stod inför dörren när en liten kille som David Roslund tog 15 potatisar till sina färsjärpar, men det var svårt för dem att agera övervakare då de antagligen hade fullt upp, dessutom åt lärarna i ett separat rum, så det var fritt fram.
Matkastningen hade olika inriktningar. Den ena var att bara ”slentriankasta”, då gärna så långt bort från sitt eget bord som möjligt (Larsa fick en gång en potatis rätt i mjölkglaset av Magnus Wiklund som satt i andra änden av matsalen) då avsikten inte var att få motanfall. Man kunde också kasta prick, där var de stora lamporna med runda pappskärmar ofta ett hett byte. En köttbulle skar igenom pappen med ett rafsande ljud och stannade oftast inne i lampan.
Det regelrätta matkrigen urartade i regel alltid och slutade med att elevrummets värd eller en vaktis (farsan var vaktis, en av anledningarna till att jag höll mig från matkastande) kom och bröt in, så det var inte så ofta det skedde.

Andra djävulskap som hände i matsalen var:

Att släppa ner en matkniv i luftventilen vid fönstret. Skolledningen måste ha börjat misstänka något tycker man, då det varje dag borde ha minskat drastiskt i knivförrådet.

Att bara gå och lämna brickan på bordet när man ätit klart (detta var bara något för de mest levnandströtta och jävliga eleverna)

Att lämna alla ben och skit från den grillade kycklingen på ett fat, som den som var senast att ta sig från bordet när alla ätit upp tvingades ta med sig.

Att öppna en filmjölklsliter, vika in fliken och sedan vända den uppochner så att den som skulle ta komma att ta den skulle hälla fil över hela golvet och förhoppningsvis sig själv.

Att trycka in mat i en liten lucka längs ena kortväggen där det fanns strömuttag och andra elektriska prylar och sedan, någon vecka senare kollat hur det gått för korvbiten eller potatisbullen.

Att hälla i ”något dumt” i de stora behållarna för vatten och juice. En några år äldre kille råkade tydligen ut för helvetet att dricka massa laxeringsmedel, sket ner sig och blev hemma från skolan i många dagar.