FOTBOLLEN

Från att jag var 6-7 år till slutet av högstadiet i princip, så tränade jag fotboll. Detta var något som alla gjorde, förutom de som stack ut lite och mer ansågs som ”ligisterna” (även de var med ett par år, slutade och kanske började igen, men alla Svegskillar födda 81 var någon gång med i laget, om man bortser från Micke E och Johan Lundin). Magnus Hanssons och Tunnans farsa var tränare. En stor eloge till dem som orkade med oss i alla dessa år!
I början hade de nog ett helvete med att strukturera det hela, jag har vår första match på film, båda lagen jagar bollen som flugor efter en sockerbit, men med tiden började vi förstå vad spelet gick ut på och vad de olika positionerna på plan fyllde för funktioner.
Vi fick lära oss begreppet ”EN SPARK!” Som tränare Ulf ropade på klingande härjedalska så det ekade över planen. Detta betydde hårddraget att på egen planhalva fanns absolut inte någon anledning till finlir eller bra passningsspel, nej bollen skulle så långt bort som möjligt från vårt eget mål. Pang bara, sopa upp skiten, var den hamnar är inte så viktigt, bara den inte hamnar i närheten av vårt mål.

Även ”KÄMPA NO!” vrålades då och då. Detta betydde att man skulle kämpa. Av någon anledning trodde tränarna att när man sprang som en idiot efter bollen, eller blev av med den och försökte ta tillbaka den, så tog man bara i lite, lite grann och behövde därför få instruktion om att man måste kämpa för att få den. Något av det värsta jag visste under matcherna var när farsan drog på sig "tränarrollen" och vrålade "Kom igen nu Manne" eller något annat pådrivande. Hände att jag i princip stannade upp å skrek tillbaka åt honom att sansa sig..

Ojämnheten i laget var sjukt påtaglig, jag hörde dock till en av de bättre som tur var då jag nästan alltid gjorde mest mål. Vissa gjorde inte så bra ifrån sig alls.
Jag kommer inte ihåg hur man valde sin position på plan, men det måste nästan ha varit något varje spelare fick avgöra själv, varför skulle man annars sätta en sävlig, långsam kille med dålig bollkänsla, exempelvis ”Rup” som back, vilket är sista utpost mellan motståndare och målvakt!?
Nåväl, det fanns riktigt krokiga anfallare med i Sveg P81 som laget hette. Bollrädda människor, som aldrig vågade nicka bollen på hörna, utan vid vissa tillfällen faktiskt gjorde mål, med RYGGEN eftersom man blundat och vänt på sig för att inte få bollen på sig, såna som bara sprang och sprang på plan, till synes helt ovetandes om vad de egentligen hade där att göra.

En gång hade vi bortamatch, kan ha varit mot Lit, eller något annat lag från Jämtlandsserien vi spelade i. Ett av vårt lags riktiga lågvattenmärken Nicke Sörlin (R.i.p) fick bollen i ett perfekt läge men missade så klart fatalt och målvakten kunde enkelt styra ut bollen över kortlinjen. Antagligen ledde vi fett för tränarn ropade ”Ta hörnan du Nicke”, vilket aldrig skulle ha skett om vi låg under eller om det stod lika. Nicke tog hörnan, vilken vi andra inte hade några större förväntningar på. Han fick på en ganska bra sula med sin ”Tobleronefot” (han var alltså lika träffsäker som om foten vore formar som den trekantiga chokladklassikern) , som skruvade sig in mot mål men som oturligt nog räddades av målvakten som dock hade en hel del besvär med skottet.
Alla sänkte huvudet och tänkte ”Fan också” för sig själva, utom den normalt så försynte och tyste Nicke. Han fullkomligt triumferade och sprang förbi långsidan där vi som satt på bänken för stunden fanns, han rev till med det största smile jag sett och gjorde segertecknet med fingrarna, helt euforisk! Han hade gjort något han aldrig ens vågat drömma om tidigare, han hade NÄSTAN gjort sitt första mål!